Skola vs Lärande

 Under Lärande, Skola, Utbildning

Education is about inspiring ones mind not just filling their head. (Suli Breaks, “Why I Hate School But Love Education”, 2012.)

Skolan uppfyller sitt syfte genom de elever som rinner in i den stöpta formen och lyser upp som ett vitt stearinljus i betygsstatistiken. Den elev som lyser starkast, det må lika gärna vara den som charmar läraren bäst, eller passar in i lärarens subjektiva bild av vad en bra elev är, innan den har brunnit ut. Inte nödvändigtvis den som visar att den bär på störst kunskaper eller har bäst förmåga att använda dem.

Så går det att uppfatta inte minst ungas reaktioner på och upplevelse av skolutvecklingen de senaste åren i Sverige. För den som lyssnat.

Alltför många makthavare och beslutsfattare, inklusive rollen och maktpositionen förälder, talar om hur viktig skolan är, speciellt för att hamna i arbete. Anledningen till att skolan är så viktig, är för att arbetsgivarna har lärt sig att säga nej till de som inte har fullgjort åtminstone gymnasiet. Det syns på pappret, har viss rationalitet och handlar om att mer effektivt kunna göra urval. 

Men här är vad som har gått snett:

Kravet på kunskap är så stort (i djup, förståelse och mängd) att unga, liksom vuxna, har lärt sig att det är mer lyckosamt att memorera svar från typtentor eller fuska och inte åka fast, än att försöka hänga med. Detta krav på kunskap i skolan går inte att matcha med kunskapskrav för något jobb i verkligheten. Ämnena är för många. Pressen är för stor. För mycket står på spel. Tempot är för högt. Lärarna är för få. Och många lärare är inte tillräckligt bra:

http://www.dn.se/sthlm/tre-elever-lamnade-exakt-samma-svar-bedomdes-olika/

(Att vara en bra lärare borde vara ett av de högst betalda jobben i Sverige.)

Vissa personer är riktigt talangfulla och klarar av att navigera genom det här systemet. Andra har helt enkelt tur, stöter på rätt lärare, har bra stöd runtomkring, föddes med rätt charmfaktor och får marginalerna med sig. Medan det för många blir en kamp om livet. Redan som ung. Och ju bättre jobb desto större press. Ibland på bekostnad av all heder och moral:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23193124.ab

Toppstudenterna som driver företaget i artikeln har för övrigt tagit idén, om att hjälpa andra att fuska på högskoleprovet mot betalning, från serien Suits. Mike Ross, protagonisten i serien som gör motsvarande, har “fotografiskt minne” men inte examen, och blir en av de främsta advokaterna i serien. På tal om att inte gå klart skolan, även på högre nivåer, men ha talangen.

Redan på min tid var skolan frånstötande och exkluderande för autodidakter. Gott om exempel på dåliga lärare fanns även då. Jag minns en svensklärare särskilt väl. Vi hade fått i uppgift att skriva om en fiktiv händelse i framtiden – där min, såklart, slutade med att jag och mina vänner firade livet (som ju är en fest) med flera överdimensionerade flaskor Dom Pérignon. Presentationen som gjordes var fläckfri. Ändå eskalerade samtalet mellan mig och läraren snabbt ned i en hätsk stämning. Jag var på väg att bli utkastad. Varför?

Läraren påpekade för mig att champagnen heter “Don Pérignon”, därför att “Don” är ett namn. Som i “Don Juan”. Jag förklarade att bara för att “Don” är det, så utesluter det ju inte att “Dom” också är ett namn, exempelvis på munken som champagnen faktiskt är uppkallad efter. Hon blev förbannad och jag kunde se hur mitt betyg sänktes gradvis mitt framför ögonen på mig. Allteftersom hennes ansikte blev rödare.

Sen inträffade det igen. Och igen. Och igen.

Därefter gav jag upp lite på skolan. Jag insåg att det är skillnad på skola och lärande. Det här var i åttan.

När det blev för mycket av det dåliga gick jag utanför undervisningsanstalten och sökte kunskaper. Och så snart jag kunde, testade jag dem gärna i praktiken. Mer så som det görs i verkligheten, i arbete. Betygen blev mindre viktiga när jag lärde mig hur det gick till för att uppnå de högsta betygen – det handlade lika mycket om kunskap som förmågan att kunna manipulera sin(a) lärare efter konstens alla regler. Blev snabbt bra på det som flera andra. Lika snabbt tappade jag intresset. Men det som jag brann för, det ville jag inte bara kunna och få lite papper på – utan mästra. För det fanns det ingen rättvisande skala i skolan.

Här är mitt förslag:

Lärare behövs, inte minst som kan göra objektiva bedömningar av prestationer och resultat. Det enda subjektiva som lärare behöver “utsätta” elever för är det individanpassade stödet som ges, vare sig elever har det kämpigt eller inte blir tillräckligt utmanade. Glöm bara inte bort att ge näring åt det som har stark positiv energi. Ibland kan det räcka med några uppmuntrande ord för att ett intresse ska omvandlas till exempelvis företagsamhet.

Och vi arbetsgivare? Vi behöver bli bättre på att säga “ja” till de som inte passat in i skolan men som är villiga att jobba. Där det går. Inte för att vara snälla, utan för att det är smart. Praktisk erfarenhet under coaching bygger snabbt expertis samt omdömesförmåga (fronesis). Det är en vis investering i individen, organisationen och samhället. Vare sig det leder till vidare anställning eller nya företag är det bra för varumärket. Det öppnar även upp för helt andra talanger.

Kunskap, praktisk erfarenhet och talang kan du inte fuska eller manipulera dig till. Som med ett betyg, ett högskoleprovsresultat eller en examen. Det borde också värdesättas.

Att läsa Aristoteles i skolan: @@@

Att både läsa Aristoteles och fatta Suli Breaks: @@@@@

Och du Ingrid, om du någon gång skulle läsa det här och minnas tillfället – jo, det heter faktiskt Dom Pérignon.

Läs Även
Comments
  • Malin
    Svara

    Gillar verkligen hur du tänker.

Kommentera

Contact Us

We're not around right now. But you can send us an email and we'll get back to you, asap.

Skriv och tryck Enter för att söka