Strategisk symbolism i rättsliga ärenden

 Under Mentalt, Perception, Språk, Utbildning

Informationstillförlitlighetshypotesen, (eng. information reliability hypothesis), är en hypotes inom multisensorisk perceptionsteori som lyder: “Perceptionen av ett drag är dominerat av modaliteten som förser den mest tillförlitliga informationen”.

För ett par veckor sedan fann jag mig själv sittandes som observatör på en huvudförhandling i ett brottmål, där syftet med min närvaro var att utröna i vilken utsträckning strategisk symbolism – handlingar vilka syftar till att väcka särskilda känslor och tankar – används av åklagare i mån om att vinna ett fall.

Nedan följer min observation:


Då säkerhetssalen öppnades för hörande av målsägare och tilltalad visade sig försvarsadvokaten påtagligt stressad i samband med flödet av människor vilka valt att närvara vid huvudförhandlingen. Han (försvarsadvokaten) tittade flera gånger upp från sina papper på oss i publiken, innan han snabbt ändrade sin blick tillbaka bland papperna, justerade sitt säte i sin stol, och tittade upp mot oss igen. Åklagaren gjorde tvärtom en snabb notis till mängden folk vilka hade samlats – och fokuserade därefter enbart på försvarsadvokaten, hennes blick obeveklig.

I det inledande momentet av förhandlingen då händelseförloppet diskuterades av åklagaren, tycktes försvarsadvokaten nästan modfälld och fokuserade enbart på sina anteckningar; varvid han drog handen långsamt över hakan så fort fakta vilken presenterades som väsentlig uppmärksammades av åklagaren. Det var endast vid direkt yttrande kring försvarets klient vid vilken denne tittade upp från sina papper, först över mot åklagaren, därefter till publiken – och slutligen ned i sina papper igen.

Då åklagaren börjar kommunicera med målsägande visar hon subtila tecken för vad som är inövat tal, och vilka områden hon (åklagaren) ombett sin klient att undvika. Detta görs genom att hon försiktigt höjde huvudet bakåt, som en nick vilken inväntas – en antydan om att klienten skulle fortsätta på det inriktade spåret, medens en sänkning av huvudet hänvisade till att denne skulle avbryta. Klienten följde detta till punkt och pricka.

Åklagaren fortsatte därefter med att presentera bildbevis för händelsen; där hon förde ett nära inpå galant spel inför gallerian, detta då hon inte bara beskrev en handling vilken antogs ha föranlett bilden hon visade – men att hon dröjde kvar länge nog för att få försvaret att sucka, lyfta två fingrar mot pannan och börja stirra mer på åklagaren än bilderna. Frustrationen var påtaglig hos både försvaret och den tilltalade, men trots det gjorde försvaret inga försök till att lätta frustrationen hos den tilltalade av försvaret – utan denne återgick till sina egna anteckningar. Dock vid detta tillfälle inträdde ytterligare personer i hörsalen vilket fick försvaret att ”vakna till”; denne satte sig upp, rätade på ryggen och med ett cyniskt ansiktsuttryck fortsatte han att granska bilderna vilka åklagaren presenterade. Det tog dock inte lång tid innan försvaret hade sjunkit ihop igen i sin stol och börjat lätt dra i ena mungipan, bittert uppfattade jag det som, desto mer material vilket presenteras av åklagaren.

Under den tid vilken åklagaren presenterat sitt bevismaterial, presenterat målsägandens händelseförlopp, och utfrågat målsäganden om diverse händelser – hade hon aldrig riktigt släppt försvaret med blicken, och det var inte förens hon var beredd att presentera en ljudfil i kombination med ett kort videoklipp som bevismaterial, som hennes första stora strategiska drag kom att uppmärksammas;

Åklagare: ”Ni kommer att höra ljud, och det kan vara från en pistol – men det får rätten avgöra.”

Vidare argumenterar åklagaren i bildbevisningen för att en tomhylsa hittats inuti en högtalare vilken man demonterat för att därefter få ut denna, något vilket fick försvaret att sänka ned huvudet ytterligare bland sina anteckningar, dra handen över hakan – och dra på mungipan. Vidare redogörs för ytterligare bildbevismaterial; en pistol, en hylsa, ett laddat magasin och lösa patroner – vid vilka åklagaren tar en konstpaus på varje ny bild för att samtliga ska kunna få tillräcklig betänketid; återigen suckar försvaret.

Vid efterföljande bevisföring av ett videoklipp tycks ljudsystemet sluta fungera för åklagaren – något vilket synligt uppmuntrar försvaret. Denne knyter sin vänstra näve och lutar ansiktet mot den medens han tittar på åklagaren som försöker lösa problemet utan framgång, dock då försvarets min uppmärksammas av åklagaren lyfter hon snabbt på ögonbrynen i förvåning till försvarets förhållningssätt – och han återgår till sina anteckningar. Protokollföraren tillkallar en lokalansvarig vilken lyckas lösa ljudsituationen, men stämningen i lokalen är påtagligt förändrad. Försvaret sitter nu avslappad och bläddrar mellan två blad samt lutar sig tillbaka i sin stol, medens åklagaren nästintill hänger över sina anteckningar tills det att hon återfår sin fattning – och börjar åter presentera bevisen. Dock tycks nu åklagaren tappat allt momentum.

Varvid ljudet fungerade igen sågs åklagaren ta ett djupt andetag innan hon fortsatte med sitt anförande, och inom ett ögonblick var hon åter tillbaka i sin lugna och direkta roll, även om hon var tvungen att bygga nytt momentum. Åklagaren fortsatte med att presentera ett kort videoklipp utan att berätta särskilt mycket om denna, annat än att i filmen skulle vi se den tilltalade bära vapen i samband med en hetlevrad konversation med målsägande, och uppföljde detta med en kort ljudfil där målsägande talar med SOS.

Filmklipp #1: … [ohörbart material] … Filma då! Filma vad du vill! (hörs den tilltalade ropa i klippet, då med ett vapen tydligt i hand)

Åklagaren stirrar tyst på försvaret under och i samband med det efterföljande ljudklippet. Långsamt ses hennes blick vandra mellan försvaret, till tilltalad, över till sin klient varvid hon nickar mot denne – en förmedlan om styrka från målsägande och stöd från henne tycktes vara den bakomliggande naturen. Målsägande nickar tillbaka innan denne tittar ned i bordet.

Ljudfil #1: (det smäller lågt i bakgrunden) … [ohörbart material] …

Åklagare: ”Mm. Han (målsägande) säger då ”Hör du att han skjuter med pistolen?”, så har jag uppfattat det i alla fall. Vi tar och lyssnar igen.”

Vid en andra lyssning ekade orden nu tydligt i hörsalen – något vilket även fick försvaret att titta upp från sina papper med förhöjda ögonbryn, dock utan invändning eller protest. Åklagaren hade nu bevisligen återfått sitt momentum och fortsatte på liknande sätt, och med liknande medel, i resten av förhandlingen.


Det var alltså under två nyckel-tillfällen som åklagaren gjorde förtydliganden i enlighet med informationstillförlitlighetshypotesen för att både åhörare och domare skulle uppfatta det vilket presenterades, på det sätt åklagaren önskade.

Genom att kommentera “Ni kommer att höra ljud, och det kan vara från en pistol – […]”, skapas en förväntan av att höra ett ljud som går att ställa mot hjärnans egna databas av ljud som låter som pistolskott – för att utröna om det verkligen var det som hördes. Därefter ger även åklagaren ett förtydligande av ett ohörbart material med “Mm. han säger då “Hör du att han skjuter med pistolen?” […] “, vilket leder de i rummet att förvänta sig höra just detta då ljudet spelas upp igen.

Jag lämnade hörsalen efter fyra timmar, starkt övertygad om att den tilltalade var skyldig på samtliga åtalspunkter; men frågade mig själv om det hade varit bevismaterialet, eller åklagarens framförande som gjort mig så säker på min sak. Och vid analys av mina anteckningar, sammanställning av ovanstående text, samt genomgång av åklagarens strategiska symbolism – fann jag att det var mer det som orsakade min säkerhet, än materialet vilket presenterats.

Jag lämnas med frågeställningen om hur många gånger man upplevt något vilket möjligen inte var objektivt sant; men som antogs vara så på brist av annan tillförlitlig information.

 

Läs Även

Kommentera

Contact Us

We're not around right now. But you can send us an email and we'll get back to you, asap.

Skriv och tryck Enter för att söka