Hönan eller ägget This post/page English translation required
Påfallande många inom Mensa berättar samma historia: Hela livet har de haft en känsla av att inte riktigt passa in, att andra inte förstår dem, att de ses som udda och annorlunda.
Många med dessa upplevelser beskriver det som att den första kontakten med andra medlemmar i Mensa var som att hitta hem; här fanns människor som förstod dem och där hjärnorna tycks fungera lika. Jag kände precis samma sak.
Det finns ingen anledning att betvivla varken min egen eller andras upplevelse av detta, men ibland har jag funderat på den psykologiska aspekten till varför. Så här.
Om du aktivt väljer att göra ett intelligenstest så är det sannolikt för att du uppfattar dig själv som intelligent. Kanske letar du efter en förklaring till varför du känner dig annorlunda. Om du klarar provet så blir det ditt kvitto på att du hade rätt, att det är på grund av intelligensen som livet har känts skevt. Det måste ju innebära att om du umgås med andra med samma nivå av intelligens så kommer du att passa in! Kanske är det så att du går till din mensaträff med den omedvetna utgångspunkten att du kommer att förstå dessa människor medan du bemöter övriga i livet med en viss skepticism?
Eller så är det bara så att vi med hjärnor som fungerar på ett visst sätt klickar. Att vi plötsligt känner oss som kalvar på grönbete när det går att hålla det tempo i tanke och dialog som känns bekvämt och att vi därför känner en omedelbar tillhörighet med många vi träffar inom Mensa.
Vem vet? Spelar det egentligen någon roll? Vad tror ni?
Ja, jag tycker att det spelar roll. För mig spelar det en stor roll.
Jag ser två aspekter på det.
Dels är min inställning till livet sådan att jag vill komma så nära som möjligt till det som är sant (med antagandet att det finns), d.v.s. jag vill inte göra saker med skygglappar, i alla fall inte utan att vet om att jag har skygglappar. Om jag känner mig mer hemma med intellgenta människor så vill jag veta i vilken utsträckning jag konstruerar den känslan med min inställning. Jag vill inte ta ett piller som ger mig eufori, skiljt från den yttre verkligheten.
Dels tycker jag att kunskap alltid är värt att sträva efter. Vi kanske förminskar våra liv och vår möjlighet till lycka genom att ha en obefogat hög skepticism mot att umgås med människor som inte är intelligenta.
Om det är på det ena eller andra sättet som du skriver om, eller sannolikt någonstans emellan, är värt att veta. Det går säkert att försöka ta reda på.
Tack för jätteintressant reflektion Ms M.
/Neil
Jag tror absolut du har rätt i din tanke att det finns ett selektivt urval. Det gäller både vilka som gör tester men också vilka som sedan väljer att bli aktiva medlemmar. Av alla de som kan bli medlemmar, ca 2% av hela befolkningen (>200.000 personer) så är det färre än 5% som gör testerna (idag +5700 personer). Av dessa är det sen kring 10% som är aktiva och går på träffar i verkligheten (kanske 500 personer).
Om man är en av de 500 så har man troligtvis många fler saker gemensamt än bara högt IQ. Att man som ny då känner att man passar in i den här gruppen blir då ganska naturligt. Vilket är helt i linje med det du säger.