Jag lider av depression. Min behandling har pågått i sex månader i skrivande stund men sjukdomstillståndet är långt mycket äldre än så; första gången jag kan identifiera depressionstecken hos mig själv är vid nioårsåldern. Hur det har tagit mig arton år att komma från första symptom till behandling är en annan historia och den här gången nöjer jag mig med att säga att det är vanligt att personer som lider av depression går länge utan diagnostiseras. Det jag vill ta upp idag handlar om processen att beskriva sitt eget känslotillstånd.

Jag har svårt att känna mig förstådd. Det är en upplevelse som jag tror att många känner igen sig i. För mig har det varit ett hinder så långt tillbaka jag kan minnas. I grundskolan bemötte jag det genom att inte säga så mycket, vilket naturligtvis inte gav mig bättre resultat. Efter att ha bytt skola inför sjunde klass gjorde jag det aktiva valet att pröva nya strategier, och blev något av en kameleont som rörde sig mellan olika bekantskapskretsar och bemötte dem alla på olika sätt. Ofta förnekade jag nog någon sida av mig själv i flera av dessa kretsar. Jag lät dem alltså förstå en liten del av mig i stället för helheten. Det lämnade inte heller en tillfredsställande smak i munnen.

I slutet av högstadiet började jag mer och mer komma underfund med min kreativa sida. Musiken tog allt mer plats och likaså skrivandet av text; skönlitteratur. Det var då jag verkligen började uttrycka vad jag kände. I analogier.

Analogierna gav mig möjligheten att uttrycka sådant som jag annars inte kunde sätta ord på. Och jag var bra på det. Hela min gymnasietid var en enda lång harang av utstuderade känslometaforer och den som lyssnade på mig nickade och höll med, även om de kanske inte hade så mycket att tillägga. Jag pratade på ändå; jag kände mig ju förstådd, kanske mest av mig själv. Det var jag som förstod vad jag menade.

Vi snabbspolar tio år fram i tiden. Jag bryter ihop i panikångest och klarar inte av att arbeta sista veckan innan jullovet på skolan som jag under hela tiden känt så starkt för och mått så bra av att gå till så många dagar. Det går snabbt att få en läkartid och efter att ha gjort ett standardtest konstateras att jag är måttligt deprimerad. Ingen vidare åtgärd tas. Jag vilar under jullovet men klarar fortfarande inte av att återvända till arbete vid terminens start. Nytt läkarbesök, diagnosen ändras från måttlig till svår depression, sjukskrivning, antidepressiv medicin skrivs ut, psykodynamisk behandling hos kurator påbörjas.

Det är här jag lär mig en viktig läxa, så enkel, men ändå så svår att inse på egen hand. De analogier jag använder för att förstå mina egna känslor är också ett symptom. Jag använder analogier för att jag inte vet vad känslorna heter. Orden har mening men ingen referens.

Visst, jag vet när någon är arg, ledsen, orolig, stressad, rädd. Vad andra känner är inte problemet, dem kan jag ju förstå med hjälp av ansiktsuttryck, tonfall, kroppsspråk. Men vilket ord passar på den där känslan jag har just nu? Var i kroppen sitter känslan rädsla? Vad känner jag?

Min kurator och jag möttes på halva vägen. Jag gick med på att, utöver metaforerna, även försöka sätta ett ord på varje känsla vi pratade om. Hon skrev ner och återanvände mina analogier för att jag skulle känna mig bekväm och förstådd samtidigt som vi då kunde återbesöka de känslorna och åter försöka sätta ord på dem. Kategorisera dem. Jag som är bra på att kategorisera. De egna känslobegreppen verkar vara ett undantag.

Newtons första lag:

En kropp förblir i vila eller likformig rörelse om, och bara om, summan (resultanten) av alla krafter som verkar på kroppen är noll.

Det finns fortfarande saker som jag lättast beskriver med analogier. Jag använder till exempel Newtons första lag för att beskriva hur jag normalt mår under en dag. På morgonen är mitt sinne stilla, inte som i lugnt, utan i avsaknad av rörelse. Mitt sinne är en tung massa utan rörelse och det krävs en stor kraft för att ändra på det. Att kliva upp är en kraftansträngning för mig. Jag sover tydligen med blytäcke och det kan ta timmar att flytta på det. Jag sitter fast. Sinnets tröghet håller mig kvar.

Framåt eftermiddagen har jag ofta tillfört tillräckligt mycket energi för att ha en stadigt rörelsemängd (jag vill ofta använda engelska termer som momentum och inertia men för att vara konsekvent håller jag mig till svenska). Jag klarar av de flesta vardagssysslor och kan ägna mig åt rekreation så länge jag inte sitter still på en plats för länge och fastnar igen. I några timmar känner jag mig som en person.

Sen kommer kvällen. För att hålla igång under dagen har jag tydligen fortsatt tillföra energi till systemet. Rörelsemängden är nu skyhög. Jag är ett skenande tåg (metaforer i analogin, please stop me now!). Återigen råder lagen om sinnets tröghet och det krävs en enorm kraft för att bromsa in. Jag vill sova men skenar och fastnar i repetitiva aktiviteter. Alla tankar rör sig i överljudshastighet och jag hör bara smällarna. Det tar timmar att bromsa in.

Jag upplever detta som en hjälpsam analogi för att förstå mig själv och i vissa fall är den också precis vad jag behöver för att göra mig förstådd hos någon annan. Dock kvarstår faktum: dessa känslor skulle kunna få faktiska ord. Oro. Stress. Ångest. Det finns många dokumenterat effektiva metoder för stresshantering men mycket få som hanterar sinnets tröghet. Jag vänder mig inte till en ingenjör för att räkna på mina tankars rörelsemängd. Det är bara en bild. En illustration. Det verkliga problemet har ett annat namn och en annan lösning.

Att uttrycka sig i träffsäkra analogier kan vara en stor styrka i min roll som lärare, som musiker, som poet. Min största lärdom i år har varit att det, för mig, ibland även kan vara en svaghet.

Imaginary Castles