Israel- och Palestinakonflikten (del 1 av 2)

Israel- och palestinakonflikten är växande komplex. Den påverkas vidare av starka lojaliteter till ideologier och sociala tillhörigheter. Psykologiska aspekter bidrar ytterligare till polarisering. Det här är särskilt allvarligt i en konflikt som ter sig i ytterligheter som våld, våldsbejakande stöd och slutligen våldsbejakande handlingar. I bildande syfte sammanställs därför här fakta som går att verifiera, oavsett din nuvarande ställning i konflikten.

Två kärnfrågor som återkommande väcks reds ut.

1. Är Hamas en islamistisk rörelse? 

Hamas grundades som en islamistisk rörelse med ideologiska rötter i det Muslimska brödraskapet. Dess ursprungliga stadga från 1988 innehåller tydliga våldsbejakande och antisemitiska inslag.

1.1. Exempel från Hamas stadga:

• Artikel 7: ”Domen kommer inte att infalla förrän muslimerna bekämpar judarna och dödar dem…”
• Artikel 13: ”Det finns ingen lösning på Palestinafrågan förutom genom Jihad”
• Artikel 22: ”Judarna var bakom franska revolutionen, den kommunistiska revolutionen, och många världskrig…”
• Artikel 32: Zionismen beskrivs som en konspiration som måste utplånas.

Artikel 7, med hänvisning till en hadith ur Sahih Muslim, är en eskatologisk (slutet-av-tiden) text och tas i bokstavlig bemärkelse i stadgan, vilket ger en teologisk grund för att döda judar generellt, inte bara sionister och israeliska soldater. Stadgan refererar till judar just som kollektiv snarare än till den israeliska staten.

Stadgan är starkt religiöst färgad. Den talar om en islamisk kamp (jihad) mot ”ockupationen” och att Palestina är ett islamiskt waqf (heligt område) som inte får avträda.

Jihad som inre kamp är uppenbart olämpligt i kontexten att ”bekämpa judarna och döda dem”. Stadgan kvarstår än idag och utgör grunden – så som en stadga är ämnad – för Hamas ideologi och har kompletterats 2017 med ett nytt policydokument som tonar ned den antisemitiska retoriken.

1.2. Hamas politiska dokument från 2017:

Det här är alltså inte en ny stadga, utan ett kompletterande politiskt dokument som presenterades för att modernisera rörelsens bild internationellt. Antisemitismen är mindre uttrycklig och dokumentet gör åtskillnad mellan judar som folk och sionister/Israel som stat och ideologi.

Exempel:

• ”Konflikten är inte med judarna för att de är judar, utan med den sionistiska ockupationen och dess aggression.”
• Hamas säger sig fortfarande stå för en väpnad kamp mot ockupationen, men tonar nen det islamistiska språkbruket till viss del, ”Hamas för krig mot sionistisk ockupation, inte mot judar som religion.”
• Hamas säger att de accepterar en palestinsk stat inom 1967 års gränser, men utan att erkänna Israel.

1.3. Varför denna förändring?

Det finns flera orsaker till att Hamas valde att göra denna förändring 2017:

• Internationell legitimitet: Hamas ville förbättra sin relation till andra stater och undvika att stämplas som en antisemitisk terrororganisation i lika breda ordalag, särskilt i västvärlden.
• Relation till andra aktörer i regionen: Den ursprungliga stadgan från 1988 gjorde att Hamas sågs som en allierad till Muslimska brödraskapet, vilket blev ett problem när t.ex. Egypten och andra gulfstater började bekämpa islamistiska rörelser efter Arabiska våren.
• Förändrad politisk och militär kontext: Hamas ville visa sig som en mer rationell och pragmatisk aktör som kan delta i en bredare politisk lösning – trots att de i praktiken fortfarande är i konflikt med Israel.
• Kritik från palestinier: Vissa inom det omtvistade palestingeografiska samhället har kritiserat Hamas för en alltför hårdför och religiöst färgad kamp. Det nya dokumentet försökte mildra detta.

Flera Hamasledare har fortsatt göra våldsamma uttalanden efter 2017, särskilt i tal på arabiska riktade till den egna befolkningen. Den ursprungliga ideologin finns kvar i stadgarna och kvarstår i praktiken.

Exempel på några ledande Hamasföreträdares uttalanden efter 2017:

• Yahya Sinwar (Hamas-ledare i Gaza) – okt 2022: “We will uproot the Jews and their state. The time has come for us to remove this cancer.”
• Fathi Hammad (Hamas politbyrå) – juli 2019, Al-Aqsa TV: “O Jews, the time of your slaughter has come. The time of your demise is near… we will kill you, we will slaughter you.”
• Ismail Haniyeh (Hamas ledare) – maj 2021: “We will strike at Tel Aviv, at every inch of occupied Palestine. This is the battle to liberate Jerusalem and all of Palestine.”

Även om Hamas officiellt säger att de inte slåss mot “judar som judar”, återkommer ofta våldsretorik mot både judar och israeler i praktiken.

1.4. Summering

• Hamas ursprungliga stadga från 1988 innehåller tydlig antisemitism och en islamistisk våldsbejakande agenda. Judar är föremål för utrotning.

• Det nya dokumentet från 2017 tonar ned antisemitismen och försöker positionera Hamas som en nationell motståndsrörelse snarare än en religiös sekt.

• Skillnaden är främst retorisk – många analytiker menar att den praktiska policyn inte förändrats i grunden, men retoriken har blivit mer ”diplomatisk”.

I parallellen om förändringar av policy är det ett intressant fenomen i Sverige att vänsteranhängare å ena sidan kan rata de historiska förändringar som Sverigedemokraterna gjort (t.ex. i partiprogram) och å andra sidan strida hårt för de förändringar som Hamas har gjort i sin kompletterande policy, trots att stadgan fortfarande är samma. Samtidigt och lika intressant är det att högeranhängare i Sverige med stark nazistisk historisk anknytning ställer sig bakom judarna i Israel.

2. Vem var först från slutet av 1800-talet?

Historiskt, särskilt före den stora sionistiska invandringen under brittiska mandatet (1917–1948), var judar i minoritet i det omtvistade Palestingeografiska området.

2.1. Demografi före 1948:

• I slutet av 1800-talet (ca 1880):

  • Palestinas befolkning var omkring 95 % muslimsk/arabisktalande (inkl. en mindre kristen andel).

  • Judar utgjorde endast cirka 5–8 %, främst i Jerusalem, Safed, Tiberias och Hebron.

• 1917 (Balfourdeklarationen):

  • Judar: ca 10 % av befolkningen

  • Muslimer: ca 80 %

  • Kristna: ca 10 %

• 1947 (före Israels grundande):

  • Judar: ca 33 % (ca 630 000 personer)

  • Araber (muslimer och kristna): ca 67 % (1,3 miljoner)

Detta framgår bl.a. i League of Nations, British Mandate censuses, FN:s delningsplan (1947) o.s.v. samt historiker som Benny Morris, Avi Shlaim och Ilan Pappé.

Vidare visar osmanska och brittiska folkräkningar tydligt att araber (muslimer och kristna) var i majoritet fram till 1948:

• 1831: ~90 % muslimer, 6–10 % kristna, 3–5 % judar
• 1922: 78 % muslimer, 11 % judar, 9 % kristna
• 1945: 69 % araber, 31 % judar

Befolkningsdata verifierar bland annat följande genom källor som ottomanska skattelistor (defterler), reseskildringar och diplomatiska rapporter:

Osmanska riket (1516–1917)

1800-talet:

• 1831 (Egyptiskt styre): Enligt uppskattningar fanns det ca 300 000–350 000 människor i hela Palestina:

  • Cirka 85–90 % muslimer (araber)

  • Cirka 6–10 % kristna (mest araber)

  • Cirka 3–5 % judar

• 1882 (British Foreign Office):

  • Judar: ca 24 000 (mest i Jerusalem, Hebron, Tiberias, Safed)

  • Totalt: ca 450 000 invånare

  • Araber (muslimer + kristna): över 90 %

Källa: McCarthy, Justin (historiker), The Population of Palestine, 1990.

Brittiska mandatet (1917–1948)

Exempel:

• 1922:

  • Totalt: 752 000

  • Judar: 84 000 (11,2 %)

  • Muslimer: 590 000 (78,4 %)

  • Kristna: 71 000 (9,4 %)

• 1931:

  • Totalt: 1,035,000

  • Judar: 174 610 (16,8 %)

  • Muslimer: 759 717 (73,4 %)

  • Kristna: 91 398 (8,8 %)

• 1945:

  • Judar: 553 600 (31 %)

  • Araber (muslimer + kristna): 1 237 000 (69 %)

Källor: Folkräkningar från 1922 och 1931, samt statistik från 1945.

Andelen judar ökade successivt, särskilt efter 1880-talets aliyah-vågor, men muslimer och kristna araber utgjorde majoriteten ända fram till 1948.

2.2. Vanliga referenser

Adriaan Relands verk från 1714 används ofta för att hävda att Palestina var glest befolkat, men Reland själv reste inte till Palestina, utan samlade källmaterial från tidigare resenärer, bibelstudier och klassiska texter. Reland kartlade 2 500 platser baserat på romerska, hebreiska och arabiska källor. Han nämner att många orter i Palestina hade hebreiska eller arabiska namn, men befolkningstätheten varierade.

Det går att verifiera att han skrev att många områden var glest befolkade, men han säger inte att ”de flesta han mötte var judar”. Det är en senare misstolkning eller parafras. Beläggen för att Palestina var övervägande judiskt bebott på 1700-talet, enligt Relands verk, går inte att befästa utifrån faktisk befolkningsdata.

Ibland hänvisas även till Mark Twain som reste till Palestina 1867 och skrev i sin bok The Innocents Abroad,

“Of all the lands there are for dismal scenery, I think Palestine must be the prince. […] It is a hopeless, dreary, heartbroken land.”

Detta används ibland för att påstå att Palestina var ”tomt” – men det han såg var gles landsbygd, inte att det inte fanns befolkning. Han besökte landsbygd, inte städer som Jaffa, Nablus eller Akka, där befolkningen var tätare.

2.3. Demografiska förändringar och tillväxt

Det går att bekräfta att:

• Den judiska invandringen (aliyah) från slutet av 1800-talet medförde ekonomisk tillväxt: jordbruk, vägar, städer som Tel Aviv etc.

• Det fanns arabisk inre migration till dessa områden, bland annat till Jaffa, Haifa och Tel Aviv, där arbetstillfällen fanns.

Men:

• Detta förändrade inte att majoriteten i Palestina under hela perioden fram till 1948 var araber.

• Det fanns ingen massiv illegal arabisk invandring från andra länder, som ibland påstås i debattartiklar – detta saknar stöd i brittiska eller ottomanska arkiv.

Källa: Benny Morris, Righteous Victims (1999), samt British Peel Commission Report (1937).

3. Slutsatser

Olika sidor i Israel/Palestina-konflikten har rätt i delar av sina argument:

• Kritiker av Hamas pekar korrekt på organisationens våldsamma ideologi och antisemitism i stadgan från 1988.
• Kritiker av sionismen pekar korrekt på att araber länge utgjorde majoriteten i Palestina, och att omfattande judisk invandring skedde först efter 1880-talet.

Båda perspektiven är delar av helheten. Att förstå konflikten kräver att man håller flera historiska sanningar i huvudet samtidigt – inte att man reducerar allt till en förenklad partsbild. Det är detta din intelligens är till för. Hur samhället utvecklas är beroende av den.

I kommande del 2 av 2 besvaras frågor som:

1. Så vems området är det?
2. Finns det något bättre eller sämre sätt som jag kan förhålla mig till konflikten på?
3. Vad är lösningen på konflikten?