Området för Palestina – vem var där först?

Posted 20 september, 2026

In Okategoriserade, Politik, Religion, Samhällsvetenskap

Vi tar det kronologiskt.

Kanaanéerna är den första kända samlingsbeteckningen för de bofasta folkgrupper som byggde städer och stadsstater i området under bronsåldern (ca 3000–1200 f.Kr.).

Innan dess fanns det jägare-samlare och tidiga jordbrukare i regionen (till exempel natufisk kultur som grundade Jericho för över 10 000 år sedan), men Kanaanéerna är den tidigaste namngivna och kulturellt definierade befolkningen i historiska källor.

Kronologisk ordning över vem som bodde i området

För att förstå utvecklingen brukar historiker och arkeologer dela in de tidiga befolkningarna i följande ordning:

1. Natufierna och de första jordbrukarna (ca 12 000 – 4000 f.Kr)

- Regionens tidigaste bofasta invånare. De byggde världens äldsta kända befästa stad, Jericho.

2. Kanaanéerna (ca 3000 – 1200 f.Kr.)

- Ett semitiskt talande folk som bestod av flera olika stammar och stadsstater (som Jevusiter, Amoriter och Hettiter).
- De styrde området fram till slutet av bronsåldern. Genetiska studier på gammalt DNA visar att både dagens judar och dagens levantinere/palestinier bär på en betydande del kanaaneiskt arv.

3. Israeliterna och Filistéerna (ca 1200 – 500 f.Kr.)

- Israeliterna: Växte fram i bergsregionerna runt 1200–1000 f.Kr. Enligt arkeologin uppstod de till stor del ur de lokala kanaaneiska grupperna, kombinerat med tillströmmande nomadfolksgrupper. De grundade kungadömena Israel och Juda.
- Filistéerna: Ett sjöfarande folk från Egeiska havet (dagens Grekland) som invandrade och bosatte sig längs kusten (Gaza, Ashkelon) runt 1200 f.Kr.

4. Senare befolkningar och riken

- Området erövrades och befolkades i omgångar av assyrier, babylonier, perser, greker, romare, bysantiner, araber (från 600-talet e.Kr.), korsfarare, osmaner och britter.

Religionshistorien i Levanten (området kring dagens Israel, Palestina, Libanon och Jordanien) är en lång resa som går från förhistorisk animism till kanaaneisk polyteism, vidare till judisk monoteism, och slutligen till kristendom och islam.

Kronologisk ordning utifrån religion

Folkgrupperna och vad de trodde på då, samt vad deras efterkommande kom att tillhöra för religion senare.

1. Natufierna (ca 12 000 – 9 500 f.Kr.)

Dåvarande religion: Animism och förfadersdyran. Natufierna levde före organiserade religioner och gudar i skriftlig mening. De var bland de första som började begrava sina döda i särskilda gravplatser. De hade avancerade begravningsriter, smyckade de döda med snäckor och djurben, och praktiserade i vissa fall att ta tillvara på dödas kranier – troligen som en del av en förfaderskult. Det finns även fynd som tyder på schamanism.
Senare religion: Den natufiska befolkningen utgjorde den genetiska och kulturella grunden för de tidiga jordbrukarna i Levanten. Därmed blev deras ättlingar så småningom kanaanéer.

2. Kanaanéerna (ca 3000 – 1200 f.Kr.)

Dåvarande religion: Kanaaneisk polyteism (månggudadyran). De trodde på en hel panteon av gudar och gudinnor. Högste guden var El (skaparen), och hans hustru var modersgudinnan Ashera. Den mest aktiva och populära guden var Baal (storm- och fruktsamhetsguden). Riterna innehöll offrandet av grödor och djur på höjder och i tempel.
Senare religion: Kanaanéerna försvann inte spårlöst. De kanaanéer som bodde kvar i bergsområdena utvecklades till israeliter och tog så småningom till sig monoteism (jjudendom). De kanaanéer som bodde kvar längs kusten i norr blev kända som föniker. Under sena antikens och medeltidens gång kristnades och islamiserades befolkningen i regionen.

3. Amoriter, Jevusiter och Hettiter (ca 2000 – 1000 f.Kr.)

Dessa grupper utgjorde olika undergrupper eller grannar till kanaanéerna under bronsåldern och tidig järnålder:

Amoriter: Ett semitiskt folk från den syriska öknen som spred sig över Mesopotamien och Kanaan.
- Då: Semitisk polyteism. De tillbad stormguden Amurru samt det allmänna kanaaneiska och mesopotamiska gudagalleriet (som Solguden Shamash).
Jevusiter: Den kanaaneiska stam som bodde i och styrde staden Jevus (vilket senare blev Jerusalem) innan kung David erövrade staden runt 1000 f.Kr.
- Då: Kanaaneisk polyteism. De tillbad lokala skyddsgudar (bland annat tillbad de guden Shalem, från vilken namnet Jerusalem delvis härstammar).
Hettiter (och Neo-hettiter): Ursprungligen ett indoeuropeiskt folk från Anatolien (dagens Turkiet) som upprättade ett stormaktsrike och hade bosättningar i norra Kanaan.
- Då: Anatolisk polyteism. Hettiterna var kända för att ha ”tusendels gudar” eftersom de adopterade lokala gudar från alla områden de erövrade. Däribland Solgudinnan av Arinna och väderguden Teshub.
Senare religion för dessa grupper: När de israelitiska kungadömena uppstod och senare stormakter (Assyrien och Babylon) erövrade regionen, assimilerades dessa minoritetsfolk helt. Deras lokala kulter dog ut, och invånarna uppgick i den lokala befolkningen som under antikens gång blev judar, kristna eller muslimer.

4. Filistéerna (ca 1200 – 600 f.Kr.)

Dåvarande religion: Egeisk-kanaaneisk synkretism. Filistéerna kom ursprungligen från Egeiska havet (Grekland/Kreta). I början tog de med sig sina egeiska gudar (bland annat en modergudinna), men över tid tog de till sig de lokala semitiska gudarna. Deras huvudgud blev Dagon (en sädes- och fruktsamhetsgud) samt gudinnan Astarte.
Senare religion: Efter att Babylon erövrade deras städer på 500-talet f.Kr. förlorade filistéerna sin kulturella identitet och assimilerades. Det folk som bodde i kustområdet under romersk och bysantinsk tid konverterade senare till kristendomen, och från 600-talet e.Kr. i stor utsträckning till islam.

5. Israeliterna / Judarna (ca 1200 f.Kr. och framåt)

Tidig religion (1200–600 f.Kr.): Monolatri / Henoteism. Tidiga israeliter trodde att det fanns många gudar, men att de själva bara skulle tillbe en nationalgud: Jahve (YHWH). Under lång tid förekom en dragkamp där många israeliter fortsatte att tillbe Baal och Ashera parallellt med Jahve.
Senare religion (ca 500 f.Kr. och framåt): Ren Monoteism (Judendom). Efter den babyloniska fångenskapen uppstod den klassiska judendomen där man slog fast att Jahve inte bara var deras skyddsgud, utan den enda guden i hela universum. Judendomen har bevarats som en kontinuerlig monoteistisk tradition ända in i modern tid.

Kronologisk summering över religionsskiftet i regionen

Tidsperiod	Dominerande religionsform i regionen
Förhistoria (> 10 000 f.Kr.)	Animism, förfaderskult (Natufisk kultur)
Bronsålder (3000–1200 f.Kr.)	Polyteism (Kanaaneiska, hettitiska och amoritiska gudar: El, Baal, Ashera)
Järnålder (1200–500 f.Kr.)	Skifte: Polyteism blandas med och ersätts gradvis av israelitisk monoteism(Judendom)
Antiken (Rom/Bysans)(0–600 e.Kr.)	Judendom kompletteras och övergås av Kristendom som blir den dominerande statsreligionen
Medeltid till modern tid (600 e.Kr. –)	Islam blir majoritetsreligion via den arabiska erövringen, medan kristna och judiska minoriteter lever kvar i regionen kontinuerligt

Så vilka var där först?

Svaret beror på om man menar kulturell/religiös identitet eller genetiskt/demografiskt ursprung, eftersom båda grupperna har uråldriga rötter i regionen.

Kort sammanfattat: Den judiska identiteten uppstod i området cirka 1 800–2 000 år före den arabiska identiteten uppstod där. Samtidigt härstammar båda grupperna till stor del från samma lokala befolkning som bodde där från allra första början.

1. Ur ett kulturellt och historiskt perspektiv: Judarna var där först

Om man ser till när de specifika identiteterna, språken och religionerna uppstod i regionen:

Judarna (Israeliterna): Uppstod som en specifik etnisk, kulturell och religiös grupp i bergsområdena i Kanaan runt 1200–1000 f.Kr. De grundade sina första kungadömen (Israel och Juda) där under järnåldern och utformade den judiska monoteismen på plats.
Araberna: Den arabiska identiteten och språket utvecklades ursprungligen på den Arabiska halvön. Araber som grupp dök upp i historiska källor runt 800-talet f.Kr., men det var först i samband med de arabisk-islamiska erövringarna på 600-talet e.Kr. (cirka 1 800 år efter israeliternas uppkomst) som området språkligt och kulturellt blev arabiserat.

2. Ur ett genetiskt och demografiskt perspektiv: Båda har funnits där lika länge

Ser man till befolkningens faktiska biologiska härkomst (vilka människor som faktiskt bodde på marken) var ingendera ”först”, utan båda är efterkommande till de tidigaste invånarna:

Gemensamt ursprung: De första bofasta folken i området var kanaanéerna (och före dem natufierna). Modern DNA-forskning visar att både dagens judar och dagens palestinska araber bär på en betydande andel kanaaneiskt DNA.
Kontinuitet:
- Judarna bildades ur de lokala kanaanéerna runt 1200 f.Kr.
- De lokala araberna (palestinierna) är i huvudsak ättlingar till samma lokala befolkning (kanaanéer, israeliter, araméer) som bodde kvar i regionen genom århundradena. De bytte över tid språk till arameiska, konverterade till kristendomen under romersk/bysantinsk tid, och tog senare till sig det arabiska språket och i huvudsak islam från 600-talet e.Kr. och framåt.

Sammanfattning

Genetiskt/biologiskt: Båda grupperna härstammar från samma urfolk (kanaanéerna) som byggde de första städerna i området för över 4 000 år sedan.
Kulturellt, religiöst och historiskt: Judarna/israeliterna var där först (ca 1200 f.Kr. jämfört med den arabiska kulturens inträde på 600-talet e.Kr.).

Hur hänger detta ihop med dagens befolkning?

Frågan om vem som var ”först” är komplex eftersom befolkningar inte helt ersatte varandra vid erövringar, utan snarare blandades över tusentals år:

Det judiska folket har sin etniska, kulturella och religiösa upprinnelse i de tidiga israelitiska kungadömena Juda och Israel.
Den palestinska befolkningen härstammar i huvudsak från de lokala befolkningar (kanaanéer, israeliter, araméer m.fl.) som bodde kvar i regionen genom århundradena, och som över tid kristnades under bysantinsk tid och sedan arabiserades och i huvudsak antog islam från 600-talet e.Kr. och framåt.

Det stämmer däremot att det judiska folket var i området först.

Primärkälla: Utrikespolitiska institutet