”Då”-språkare, då, då, då

Få saker stör mig så mycket som ”då”-språk(are). Ni vet, när ”då” skjuts in i ständig brist på andra subjunktioner. Alltså inte när det används som adverb eller ens temporal konjunktion.

Hur låter det i era huvuden egentligen?

– Blablabla, då jag ville att…

– Då det kom…blablabla…, då det var…

Då, då, då…

Det finns rätt många ”då”-språkare där ute. Värst är journalister och mensaner, båda hör till kategorier som borde veta bättre. Jag är långt från bäst på att skriva, men helvete – till och med jag stör mig på alla ”då”:n och då måste det ha gått långt. Varför är det ingen annan som reagerar på ”då”-missbruket!?